Isabellanytt 

                                                                                                          Tidningen för Isabellaseglare
                                                                                                                      Årgång 14
                                                                                                                          2003

Nu är det slut!
   Nåja, inte skall vi dramatisera    men detta är mitt sista Isabellanytt. Jag tror inte att grabbarna som tar över kommer att skicka brev till alla Isabellaseglare som de har adressen till, utan de kommer att publicera tidningen på Internet. Då blir den tillgänglig för alla och då kanske fler vill bidra med något skrivet. Det där med någon trycksak i handen, har jag tyckt vara viktigt och inte gör det skada att den är gratis.
     Nåväl, även om detta blir en tack- och
adjöskrift så tar jag med de punkter som jag brukar; den gångna säsongen, nyheter och säkerhet. Punkterna blir snabbt avklarade.
Den gångna säsongen var den sämsta som vi har haft här i Mälardalen och det är inget att skriva om.
Nyheten är väl att allt blir nytt eftersom andra tar över, och
säkerhet är viktigast som vanligt. Jag hoppas att grabbarna även i fortsättningen tjatar om den, alltid.
  Nu vill jag istället avsluta med en återblick på den tiden som Isabella har funnits, -från? Ja, när började det? I den lilla broschyren som alla nya Isabellaseglare får står det att det började hösten 1989 och jag tänker inte här upprepa det som står där, utan här kommer en mera personlig historik. Såhär såg min första ritning ut. Inte klokt!
                      

Men jag hade ju aldrig sett en isjakt förr. Jag byggde den och det gick absolut inte att segla med detta monster. Men med hjälp av ändringar så gick det så småningom att segla och jag sålde de första beslagsatserna för 980:- till bekanta. Fler ville ha och jag hade möjlighet att tillverka på en verkstad i Nykvarn som en god vän ägde. Och på den verkstaden hade jag hamnat av en ren slump tio år tidigare då jag skulle lösa min 40-årskris genom att inte som vanligt är byta fru, utan genom att bygga båt. Och vilken båt det blev! Ni skulle bara veta. Men det är en annan historia, som det brukar heta. Den där verkstaden var själva förutsättningen för att Isabella överhuvudtaget kom till och där kunde jag lätt ändra varje gång vi kom på en förbättring. Och ändra det gjorde jag många, många gånger. De första tio åren blev det ändrat flera gånger varje år. Men sen var det färdigt.
      När Isabellan kom till var det tiden före datorernas intåg, åtminstone för min del. De första monteringsanvisningarna skrev jag för hand och de fick plats på ena sidan av ett A4-ark.
   1991, på Båtmässan i Älvsjö, fick jag reda på att det fanns ett ”Svenska Isseglarförbund” så jag skrev till flera adresser där och frågade hur Isabellaseglarna skulle bli med, hur vi skulle organisera oss, hur vi skulle segla, var vi kunde få information om isar osv. Inte ett svar! Flera år senare skrev jag  på nytt till förbundet och påtalade att förbundet naturligtvis inte behövde bry sig om det faktum att en ny sorts isjakt snart skulle bli störst till antal i Sverige men att vanlig enkel hövlighet krävde att brev besvarades. Jag hade då på isen träffat snart sagt alla som sysslade med issegling runt Stockholm. Det var inte så många. De flesta var skridskoseglare och de hade en fungerande telefonsvarare där de meddelade var det gick att segla. Flertalet jag mötte var utomordentligt vänliga och hjälpsamma. Isabellajakten fick  tom. vara med i Isseglarnas monter på en Båtmässa, men mer blev det inte. Ju fler Isabellor det kom till, ju mindre kontakt med de andra hade vi. Sen kom IT.
    Min första dator köpte jag jan. 1992 för över 20000:- en riktig höjdardator med otroliga 4 megabite ramminne.
 - Du kommer aldrig behöva mer minne! sa experten. Nåväl. It innebar ju också Internet. Så fort som jag läste om denna alldeles enastående uppfinning, insåg jag att nu öppnade sig bokstavligen hela världen för Isabella. Men vilket eländes besvär det var att komma ut i början; ingen fanns att fråga, allt fick man ta reda på själv, hacka program, allt. Men till slut var jag ute. Ojdå! Vilken grej! Så blev det att Isabella har en av Sveriges första webbsidor; tom. den första sidan om isjakter i hela världen. Fantastiskt. Återigen skrev jag till Isseglarförbundet och erbjöd dem att vara med på sidan, och jag skrev också till varje enskild skridsko- eller isseglingsförening i Sverige. Ett enda svar fick jag; Stockholms Isjaktklubb och jag skötte deras sida i många år. Naturligtvis är det mitt fel att de andra inte svarade. Jag hade inte klart för mig vad ett riksidrottsförbund är och jag hade inte klart för mig vad idrott är. Idrott är således att man rör på sig för att tävla, för att vinna; inte nåt annat som att ha roligt eller så och riksidrottsförbundet blir då de som ordnar tävlingarna. Att vinna innebär självklart att man har besegrat motståndarna, kämpat ned dom. Segraren är glad, resten….?  Kamp, glädje, ilska berör djupt; det är allvar och kommer nu någon som inte deltar i kämpandet utan rör på sig bara för att det är kul, ja då känner sig de kämpande förlöjligade och påstår sen skojaren att skojarna kommer att bli flest, ja då är han inte riktigt klok. Inte behöver man bry sig om en sån. –Ni får inte segla här, sa en man till mig när han hade hoppat ur sin stora , dyra isjakt och stoppat mig på St. Värtans is; - ni seglar ju bara omkring på skoj. Jovisst! Och det tänker vi fortsätta med och segla precis överallt där det passar oss.
    Internet innebar det stora lyftet för Isabella. På bara några år fanns det fler Isabellor i Sverige än alla andra isjakter tillsammans och nu när alla ritningar finns gratis på webben blir det allt fler. Vi Isabellaseglare har lyft hela isseglingen från att vara en verksamhet för några entusiaster runt Stockholm till att vara en vinteraktivitet på snart sagt varje större sjö i Sverige. Folk har rasande kul lite varstans. Och inte bara i Sverige. Det finns många Isabellor överallt där det finns is på vår jord. På senare delen av 1990-talet fick Isabellan också ett lyft tack vare att många riktigt duktiga seglare kom med. Jag har visserligen seglat hela mitt liv men inte kappseglat i bemärkelsen deltagit i kappseglingar. Annars försöker jag ju som alla andra på sjön att komma före det där seglet framför mig. Nu kom flera seglare med riggar som gick att trimma på många sätt. De seglade mycket fortare än vi andra men de fick dra i olika tampar hela tiden. De och alla trimtillbehör är dyra och min, egentligen amerikanen Hoyt´s devis ”keep it simple stupid” naggades i kanten. Så Isabellan har nu utvecklats från den rangliga brädhögen den en gång var till den racer den nu kan vara. Men varje Isabellabyggare har möjlighet att bygga in sina egna
idéer i jakten. Därför finns det inte två Isabellor som är exakt lika och just därför är det alldeles omöjligt att kappsegla i en Isabellaklass. Sånt där med lys-tal skall vi inte hålla på med.
    Många Isabellaseglare har uttalat ett behov av att vi skulle ha någon större sammandragning och det har jag och mina grabbar, ja ni vet, försökt att arrangera i form av ett VM, Väla Mästerskap, en ploj benämnt efter gården där jag bor och som ligger i närheten av Sörfjärdens vanligtvis fina isar. I år fanns där ingen duglig is, inte en enda dag på hela säsongen. Om man ska samla många som reser långt så måste det finnas husrum i närheten. Vi hade tänkt att folk skulle ligga på madrasser i en bygdegård, men det passar sig inte. Bättre är att det finns ett hotell eller ett vandrarhem i närheten av isen. Här vid Mälaren nära Eskilstuna finns Sundbyholms slott med hotellverksamhet; något dyr men alldeles nära isen. Vid sjön Öljaren, strax öster om Hjälmaren finns Julita vandrarhem; något billigare. På båda ställen finns fina övernattningsmöjligheter och festlokaler. Sen är det ju svårt att bestämma ett datum långt i förväg därför att vädret och isen är två nödvändiga men ack så osäkra villkor för issegling.
     Isabellaverksamheten är med flit mycket löst organiserad runt Internet. Där finns informationssidor, adressida och ett mycket välbesökt diskussions- och informationsforum;  http://bygden.nu/ en s.k. Chatsida. Det räcker. Jag tycker inte att vi skall grunda förbund med stadgar, protokoll, justering och allt det där. Vi behöver det inte. Vi får inte och vill heller inte ha några skattepengar s.k. bidrag och då behöver vi inte krångla till det.
   Under årens lopp har även Isabellaseglarnas brist på väjningsregler verkligen retat många av kappseglarna. De har inte förstått, eller brytt sig om att ta reda på fakta om vår verksamhet. Naturligtvis kan man inte kappsegla och trängas runt en bana utan klara och därför många regler. Men vi kappseglar inte runt två koner. Vi har hela stora sjön att segla på, så vi behöver bara en självklar regel; trängs inte, ingen har rätt till väg. På senare tid har vi lagt till att båda mötande väjer alltid till höger.
     Men det som jag ändå till slut upplever som det mest positiva med hela isabellaverksamheten är alla de roliga, trevliga, vänliga, hjälpsamma människor som jag mött  i detta sammanhang. Det kanske ligger i sakens natur att det är bara den sortens folk som blir Isabellaseglare. Jag brukar skoja om att alla de andra nöjer sig med att sitta och glo framför dumburken. Och att det finns så många av den glada sorten kunde jag faktiskt inte föreställa mig före
 isabellatiden. Vilken lycka att ni finns! Ibland upplevde jag mig vara i rena nöjesbranschen. Bara glada och nöjda människor som har fantastiskt roligt. Bara två gånger, alldeles i början fick jag klagomål. Albin Lindkvist i Kilafors och far och son Håkansson i Vaxholm hade fått beslag som gått sönder. Naturligtvis fick de nya omedelbart. Och numera går inget sönder.
        Ett särskilt, varmt känt tack till er alla som i början var villiga att satsa på en ny konstruktion och tack för alla förbättringar som ni föreslog. Nog var det jag som kom med idéen men det var ni alla som gjorde Isabellan till den fina, kompletta, välseglande isjakten den är i dag. Tack släkt och gamla vänner Johan, Håkan, Bosse, tack grannarna Nordholms, Lunds och Carlssons, tack Strumpjanne Söderberg för ditt glada skratt, tack Christofer von Satzger för ditt uppmuntrande brev, tack Björn Sagerman för din påhittighet, tack alla ni 100 första Isabellaseglare. Ni borde ha medalj. Ni var med om att skapa något nytt; något som blev bra, något som blir kvar när vi alla är borta. Tack för att jag fick träffa er.
    Och framtiden då? Ja, inte vet jag, men vissa funderingar har jag ju. Det där med att segla snabbt, snabbare än de flesta, låt säga 160 km/t, kan vi Isabellaseglare nog glömma. Vi har inte det som behövs för detta. Först behövs tillräcklig fri is, blankis, åtminstone 30 km. Var finns den? Jag har aldrig sett en sådan. Sen behövs vind, massor av vind, över 20m/s. Jag har visserligen varit på isen med Isabellan i 23m/s men inte kallar jag det för segling det jag gjorde då; ramla över isen med livet som insats. Det var skrämmande men inte roligt. Eftersom jakten tappar styrförmågan runt 100 km/t, den lättar, behövs nåt som håller ned den; barlast eller vingar. Alla stora rekordjakter kör med barlast men Isabellan klarar inte mycket. Alltså återstår vingar. Jag har skissat på sådana på min den där jakten, den som jag talat om att bygga, men ännu inte har byggt. Kan det funka? Är det värt det? Just nu svarar jag nej, men man vet inte. Kanske. Så låt bli hastighetsrekorden. De är inget för oss. Att segla i 90 km/t är alldeles tillräckligt och åtminstone jag blir förskräckt och även förtjust vid en sån här hastighet. Jag seglar hellre långsegling med ett gäng där vi har tid med fika och stoj.
   Nej, hur var det nu då igen? Enkelt, simple, KISS. Jag funderar därför på en enklare jakt, en som är hopfällbar i ett paket så långt som en delbar mast och sen bär man medarna för sig. Plankan måste då vara delbar och riggen måste vara vår rörrigg. Och skrovet? Likaså håller jag på att förenkla ståldetaljerna. Inget behöver svetsas; men jag måste testa först, en säsong.
Men allt det här om ändringar i framtiden kommer inte jag att bestämma,utan det blir ju de som tar över Isabellaverksamheten; de som ser till att det görs nya beslag, de som kommer att sköta webbsidorna, de som kommer att hålla kontakten med Isabellaseglarna, med utlandet. De kanske tom. kommer att få kontakt med andra mera organiserade isseglare, men jag hoppas att de inte går med i något ”förbund” eller dylikt. Lycka till!
   Och jag? Vad skall jag göra? Jo, det som allt egentligen gick ut på –segla isjakt; så länge jag orkar, överallt där det finns is. Jag kanske får tid att segla på Dellensjöarna, på Siljan, Runn. Jag kanske får tid att åka och besöka Boråsarna, eller varför inte Luleå-
gänget igen. Så, har ni några bra isar i närheten – ring mig. Men nu är det dags att se över grejorna till nästa säsong. Var inte ryggstödet sönder? Medarna behöver slipas, bultarna smörjas. Behöver jag en ny mast? Jag kanske hinner att bygga nytt?
Nåväl, vi ses på isen!
      Bernd Stümer